queenkong-The Bitch is Back

---------------
Du är den mest högljudda, snabbpratande och färgsprakande människa jag någonsin träffat.
Du säger Fel saker vid helt fel tillfällen,
pratar först, tänker sen.
Du upprör och Lever om
- och jag Älskar det!
Du är påstridig och orädd, ärlig, vass och helt utan gränser.

Du, är den som din pappa sjöng "alltid påväg".
Men är nog ändå den djupaste av oss alla.
Med huvudet på skaft och hjärtat på rätt ställe, rör du om i grytan och jagar upp den korrekta och det som Är.

Med skriftens gåva du har, berör du många.
Du släpper in oss på djupet, där man "in real life" måste skrapa ganska hårt för att få se.

Du får mig att rysa, rysa av kärlek och glädje.
Du får mig att Hyscha och ibland skämmas.

Linda, må jag alltid ha känna dig.

///Madde
--------------

Jag tappade fotfäste när jag läst klart brevet.
Tårar som jag inte haft lagrade inom mig började strömma och benen tog mig till författaren.
Där satt vi i sekunder, som blev till minuter, som blev till en evighet-och bara kramades.
Kärlek, i vilken form den än uppenbarar sig- är faan helt fantastiskt!

Jag blir iväg igen ett tag, till solen, värmen och allt det andra.
Där ska jag le det där leendet som jag nästan är ensam om att kunna.

Efter nästan två veckor borta från verkligheten, så blev jag chockad av kylan som slog mig när jag äntligen gick av från min fristad på båten.
Snön hade jag sett tidigare, redan när den först kom, men den hade snarare framstått som ett vackert vykort som för mig som iaktagare verkade milslångt borta.
Den fanns där, jag såg den men den var inte konkret, bara abstract en vit färg over ett landskap som jag sett så många gånger förr.
Det var länge sedan Sverige var klädd så vacker av denna vita färg, vit på ett nästan oskyldigt vis och jag blev glad och längtansfull av det som komma skulle.

Bussresan från hamnen in till storstaden tog nästan två timmar.
Jag däckade nog redan efter fem minuter.
När jag vaknade så var vi framme och några som skrek rätt ut i natten.
Jag insåg att vi anlänt huvudstaden och fick som så många gånger förr den ångestbeladdade känslan av att vilja fly därifrån.
Stockholm och jag har aldrig varit vänner.
De visste vi båda, men jag trodde faktiskt vi kunde forsonas en vinterdag i december.
En vacker vinterkväll som denna.
Jag tog första bästa taxi bort därifrån till den gamla delen av den nya staden.

Möttes i entren till en nattklubb där min älskade Faster skulle hämtas upp på, av en dörrvakt som uppenbarligen blivit slagen som barn.
Sammarbetsvillig och Trevlig var ord som Han bara sett på tv och hans attityd fick mig att dra svansen mellan benen och gömma mig och baren bredvid.


Varför tycker Stockholm inte om mig, trots att jag ger henne så många chanser att bevisa sin charm?
Varför envisas hon med att jävlas, strula och skrika i mitt öra tills jag inte står ut längre?
Jag behöver inte bo här eller vara här jämt, men måste vi bråka Hela tiden?

Av en ren händelse så uppstod en vänskap med en människa som jag inte skulle eller borde beblanda mig med.
Antar att det är en av charmen med sjölivet.
Vi hamna att prata om saker som var smärtsamt för min nyfunna vän.
Smärtsamt och ont att inte riktigt våga ta i, bara peta lite så att de inte syndes på ytan.
Man såg I hans ögon att sorgen var stor.
Jag försökte Hela med kramar, och fanns ganska nära ganska mycket.

Det gör ont I mig att se smärta hos dom jag håller kärt.
Det gör ont att inte kunna krama bort de onda mer än för stunden.

Destruktivt beteende, säger en del.
Destruktivt leverna menar dom som vet.
Det gör ont i mig att se dig skada dig själv, ta sönder det som är fint hos dig. Det gör ont i mig att jag inte räcker till att laga det som är trasigt….

I get lost in the light so high don't wanna come down-Kings of Leon

Tankarna surrar i ett överfullt huvud.

I ett medvetande som är just Här, just Nu.

Drömmer sig bort till en verklighet någonannanstans,

men öppnar ögonen och ser att verkligheten är precis Här, precis Nu.

Ler lite grann och ler lite mer.

Känner sig vacker och stolt över det som är jag.

Tänker och saknar, ler lite till åt minnen från förr.

Blickar frammåt och ler igen.

En framtid som är ljus med vägar som jag inte än vandrat.

 

Tror jag är på väg tillbaka.
Lyckorusningarna är tillbaks och leendet kommer från hjärtat.

Jag är den jag är och jag är jävligt bra på de!
Galen.
Vacker!
Vacker galen och fucking beautiful!
Ni vet vad jag menar.

Vi såg en eld som egentligen inte brann, en glöd som var någon annanstans.
Tysta satt vi och betraktar denna brasa, så vacker och så självständig.
Nyss hade vi mött skogens konung. I en kall bil påväg utan mål.
Vi stängde av allt som var kopplat till de veckliga livet.
Bilen, stereon och oss själva antagligen.
Vi fanns inte mer.


Fråga mig vad Lycka är; Så blir mitt svar just så.
Vänskap och ord om livet.
Ett Liv som blivit så mycket mer, än vad man trodde då när man började de.
Naturen och dess vackra bilder som man sparar lång därinne.
Avståndstagande från det som gör en illa och kärlek till de som får en att må bra.
Framtidsutsikter och visioner.
Ett Liv någon annanstans och ett Liv just där, just då.

Välmåendet speglar sig på alla möjliga sätt.
Lycka.
Leende.
Skratt.

Sjukt egentligen.
Jag känner mig inte helt hundra, men iaf nära därpå.

När det bubblar över ordentligt och folk som varit osäkra på om man faktiskt tar droger,
inte tvekar längre för en sekund.

Fnittrande går jag ut med brickan med snaps,
leende tar jag ger jag ut notan och sjungande slänger jag den stora svarta sopsäcken.
Skönt att trivas igen, på riktigt.
Hög på livet, igen.


Må hända att det har med min viktuppgång att göra.
Jag är inte längre det skellett som jag skämdes för att visa mig som för några veckor sedan.
Mitt kämpande och slit över att under allt annat Svart, inte få och bli lidande av det som kallas anorexia.
Dit (som var mitt enda mål just då)-ville jag aldrig hamna.
Fick jag anorexi, så var jag förlorad föralltid.
Det var ett faktum som var så konkret för att inte ta hänsyn till.
Visst var jag medveten om att jag alltid kommer att ligga under majoriteten av världens befolkning när det kommer till vikten.
Men sjuk, det vägra jag bestämt.

Men ner for vikten, trots att jag åt och åt och åt.
Kroppen lyder inte riktigt alla gånger, har man fått lära sig.

Jag såg ett program häromdagen, ett program om folk som tände på grovt överviktiga människor. Hur de diskuterades ideallvikt och hur personen de intervjua kände sig tjock om han vägde över 225kg vilket var hans ideal.
225kg är min idealvikt  3.9 gånger.
Vikten jag alltid har vägt, alltid de senaste 8 åren, typ.
Allting är relativt insåg jag då åter igen.
Så länge jag når mitt ideal, så mår jag bra så varför skulle inte denna man vara nöjd för sin?
Egentligen…

Jag blir till att skämmas, over min egna egocentrering just nu.
Över hur mycket jag kopplar bort, stänger av och inte lyssnar på.
Total fokus på min överlevnad, är en utav mina bortförklaringar.
Orklös, brist på energi är några fler.
Dom säger att jag ler, dom som vet.
Men de facto kvarstår att jag har tårar inom mig som inte kommer ut.
Som inte får plats.
Som inte platsar in.

Smällen efter honom har börjat tynat bort.
Som någon sa, så har han och resterna efter de som var, blivit en bleknande fläck på min vackra livsduk.
Det är inte Han som är problemet längre, det är inte han som längre gör ont.
Det är min totala ovetskap om hur man börjar om på nytt.
Vilken väg som ska väljas och Vilka man ska ha kvar på den vägen som slutligen valts.
Vart börjar man från noll?
Kan man sålla bort blod och välja vatten?
Eller kommer alltid blod vara tjockare än just vatten?

Jag har skapat mig en frizon i ett liv där kaoset är konkret.
Här kan jag känna att jag gör någon nytta.
Att jag får till skratt när de behövs och ge en trygghet till de som behöver i den kaosen som oftast är ohållbar.
Här känner jag att jag behövs, att Jag gör någon nytta.

Söker jag mig till kaoset för att känna mig behövd?
Är jag en dålig människa just därför, eller är jag en god människa som vill skapa lugn och trygghet för dom,
mitt i deras kaos?

Hamna i msn-chatt.disskussion med en människa som står mig oerhört nära.
Jag hade hört de ryktas om att hon försökt ta sitt liv.
Piller och alkohol, kännde sig ensam och visste inte vart hon skulle vända sig.
Jag var rent utav sagt elak när jag gav henne en avhyvlig av inget dess like.
"Tar du livet av dig så kommer jag att spotta på din grav".

Ingen har sagt att livet ska vara enkelt, som min farfar brukar säga!

Huset hade rivets gent med marken.
För en sekund så kände jag mina knän ge vika och år av barndomsminnen sköljas bort.
När ja väl kom till sans igen så betraktade jag den grusgrop där huset en gång legat.
Mitt sommarhus där jag spenderat otåliga sommardagar och om än ännu fler mörka vinternätter i.
Bastun med de varma stenarna man skulle akta sig för, utedasset som så småningom byttes ut mot en ny toalett med spolfunktion och alla de buskar som gav så goda bär.

Nu var allt borta och de enda som lämnade ett spår efter de som en gång funnits, var några hinkar och spadar som säkerligen mina släktingbarn lämnat efter sig.

Om det var de faktum att allt detta rivits ner utan min vetskap, eller om de var nonchalansen över att inte ens berätta att de Skulle rivas som gjorde mig mest upprörd vet jag inte.
Men där stod jag i höstens regnväder och kände mig minst i hela världen.
Lämnad. Utanför och allra allra minst.

Insåg en morgon att jag hade på tok för mycket vänner på fejsbok.
Jag började radera, tog mig tiden att göra det och skaffade mig tålamodet att orka.
Jag kämpa på och tillslut så fick jag nästa en kick av att trycka på delete-knappen.

Tro inte att jag gjorde de i form av "dej är jag arg på och vill inte ha som vän" utan mera
"dig kanske jag har haft någon gemensamt med, med sannorlikheten att vi kommer få det igen är minimal så därför raderas du".

Dom som blev kvar, blev allsammans kategoriserade i två kategorier.
1. Famil, släkt och närmsta vänner.
2. Folk jag umgås med i dagens läge eller träffar regelbundet via jobb, fest eller genom katergori 1.

Resten rök!

Sen några dagar senare gjorde jag samma sak med mobilen.
Men där behölls knappt min egna familj.
Blev så trött att se alla nummer som aldrig används eller smeknamn på folk man kännde i en annan tid,
i ett annat liv.


Nu är de bara jag och mina ord.
Resten är borta.
Vissa kommer återkomma medans vissa föralltid är bortplockade ur mitt liv.
Tragiskt eller bara jävligt sunt?
Oklart svar.

Hej igen.
Välkommen.

Detta är Mina sanningar.
Och jag tänker spotta dom omkring mig.
Hänsyn? Joonää