queenkong-The Bitch is Back

Efter nästan två veckor borta från verkligheten, så blev jag chockad av kylan som slog mig när jag äntligen gick av från min fristad på båten.
Snön hade jag sett tidigare, redan när den först kom, men den hade snarare framstått som ett vackert vykort som för mig som iaktagare verkade milslångt borta.
Den fanns där, jag såg den men den var inte konkret, bara abstract en vit färg over ett landskap som jag sett så många gånger förr.
Det var länge sedan Sverige var klädd så vacker av denna vita färg, vit på ett nästan oskyldigt vis och jag blev glad och längtansfull av det som komma skulle.

Bussresan från hamnen in till storstaden tog nästan två timmar.
Jag däckade nog redan efter fem minuter.
När jag vaknade så var vi framme och några som skrek rätt ut i natten.
Jag insåg att vi anlänt huvudstaden och fick som så många gånger förr den ångestbeladdade känslan av att vilja fly därifrån.
Stockholm och jag har aldrig varit vänner.
De visste vi båda, men jag trodde faktiskt vi kunde forsonas en vinterdag i december.
En vacker vinterkväll som denna.
Jag tog första bästa taxi bort därifrån till den gamla delen av den nya staden.

Möttes i entren till en nattklubb där min älskade Faster skulle hämtas upp på, av en dörrvakt som uppenbarligen blivit slagen som barn.
Sammarbetsvillig och Trevlig var ord som Han bara sett på tv och hans attityd fick mig att dra svansen mellan benen och gömma mig och baren bredvid.


Varför tycker Stockholm inte om mig, trots att jag ger henne så många chanser att bevisa sin charm?
Varför envisas hon med att jävlas, strula och skrika i mitt öra tills jag inte står ut längre?
Jag behöver inte bo här eller vara här jämt, men måste vi bråka Hela tiden?