queenkong-The Bitch is Back

---------------
Du är den mest högljudda, snabbpratande och färgsprakande människa jag någonsin träffat.
Du säger Fel saker vid helt fel tillfällen,
pratar först, tänker sen.
Du upprör och Lever om
- och jag Älskar det!
Du är påstridig och orädd, ärlig, vass och helt utan gränser.

Du, är den som din pappa sjöng "alltid påväg".
Men är nog ändå den djupaste av oss alla.
Med huvudet på skaft och hjärtat på rätt ställe, rör du om i grytan och jagar upp den korrekta och det som Är.

Med skriftens gåva du har, berör du många.
Du släpper in oss på djupet, där man "in real life" måste skrapa ganska hårt för att få se.

Du får mig att rysa, rysa av kärlek och glädje.
Du får mig att Hyscha och ibland skämmas.

Linda, må jag alltid ha känna dig.

///Madde
--------------

Jag tappade fotfäste när jag läst klart brevet.
Tårar som jag inte haft lagrade inom mig började strömma och benen tog mig till författaren.
Där satt vi i sekunder, som blev till minuter, som blev till en evighet-och bara kramades.
Kärlek, i vilken form den än uppenbarar sig- är faan helt fantastiskt!

Jag blir iväg igen ett tag, till solen, värmen och allt det andra.
Där ska jag le det där leendet som jag nästan är ensam om att kunna.

Efter nästan två veckor borta från verkligheten, så blev jag chockad av kylan som slog mig när jag äntligen gick av från min fristad på båten.
Snön hade jag sett tidigare, redan när den först kom, men den hade snarare framstått som ett vackert vykort som för mig som iaktagare verkade milslångt borta.
Den fanns där, jag såg den men den var inte konkret, bara abstract en vit färg over ett landskap som jag sett så många gånger förr.
Det var länge sedan Sverige var klädd så vacker av denna vita färg, vit på ett nästan oskyldigt vis och jag blev glad och längtansfull av det som komma skulle.

Bussresan från hamnen in till storstaden tog nästan två timmar.
Jag däckade nog redan efter fem minuter.
När jag vaknade så var vi framme och några som skrek rätt ut i natten.
Jag insåg att vi anlänt huvudstaden och fick som så många gånger förr den ångestbeladdade känslan av att vilja fly därifrån.
Stockholm och jag har aldrig varit vänner.
De visste vi båda, men jag trodde faktiskt vi kunde forsonas en vinterdag i december.
En vacker vinterkväll som denna.
Jag tog första bästa taxi bort därifrån till den gamla delen av den nya staden.

Möttes i entren till en nattklubb där min älskade Faster skulle hämtas upp på, av en dörrvakt som uppenbarligen blivit slagen som barn.
Sammarbetsvillig och Trevlig var ord som Han bara sett på tv och hans attityd fick mig att dra svansen mellan benen och gömma mig och baren bredvid.


Varför tycker Stockholm inte om mig, trots att jag ger henne så många chanser att bevisa sin charm?
Varför envisas hon med att jävlas, strula och skrika i mitt öra tills jag inte står ut längre?
Jag behöver inte bo här eller vara här jämt, men måste vi bråka Hela tiden?

Av en ren händelse så uppstod en vänskap med en människa som jag inte skulle eller borde beblanda mig med.
Antar att det är en av charmen med sjölivet.
Vi hamna att prata om saker som var smärtsamt för min nyfunna vän.
Smärtsamt och ont att inte riktigt våga ta i, bara peta lite så att de inte syndes på ytan.
Man såg I hans ögon att sorgen var stor.
Jag försökte Hela med kramar, och fanns ganska nära ganska mycket.

Det gör ont I mig att se smärta hos dom jag håller kärt.
Det gör ont att inte kunna krama bort de onda mer än för stunden.

Destruktivt beteende, säger en del.
Destruktivt leverna menar dom som vet.
Det gör ont i mig att se dig skada dig själv, ta sönder det som är fint hos dig. Det gör ont i mig att jag inte räcker till att laga det som är trasigt….

I get lost in the light so high don't wanna come down-Kings of Leon

Tankarna surrar i ett överfullt huvud.

I ett medvetande som är just Här, just Nu.

Drömmer sig bort till en verklighet någonannanstans,

men öppnar ögonen och ser att verkligheten är precis Här, precis Nu.

Ler lite grann och ler lite mer.

Känner sig vacker och stolt över det som är jag.

Tänker och saknar, ler lite till åt minnen från förr.

Blickar frammåt och ler igen.

En framtid som är ljus med vägar som jag inte än vandrat.

 

Tror jag är på väg tillbaka.
Lyckorusningarna är tillbaks och leendet kommer från hjärtat.

Jag är den jag är och jag är jävligt bra på de!
Galen.
Vacker!
Vacker galen och fucking beautiful!
Ni vet vad jag menar.

Vi såg en eld som egentligen inte brann, en glöd som var någon annanstans.
Tysta satt vi och betraktar denna brasa, så vacker och så självständig.
Nyss hade vi mött skogens konung. I en kall bil påväg utan mål.
Vi stängde av allt som var kopplat till de veckliga livet.
Bilen, stereon och oss själva antagligen.
Vi fanns inte mer.


Fråga mig vad Lycka är; Så blir mitt svar just så.
Vänskap och ord om livet.
Ett Liv som blivit så mycket mer, än vad man trodde då när man började de.
Naturen och dess vackra bilder som man sparar lång därinne.
Avståndstagande från det som gör en illa och kärlek till de som får en att må bra.
Framtidsutsikter och visioner.
Ett Liv någon annanstans och ett Liv just där, just då.