queenkong-The Bitch is Back

Man borjar bli gammal.
Det ar liksom bara att inse.
Dock sa ar man klokare an man var da.. for lange sen.

Min kamera ar borta... man ska tydligen lara sig av det ocksa...


Paradiset ar paradiset, det ar bara att inse.
Mycket man ska inse innan man blir gammal.

Jag undrade vad klockan var, och thaisen skrattade mig rakt upp i ansikten och svarade;
”We don´t  have time in paradise”.
Och precis så var det; minuter blev till timmar blev till dagar blev till veckor.


När man är mitt I paradiset så är det svårt att göra svåra val, göra nånting alls.
Allting känns väldigt långt borta.
En vecka på ton sai, utan allt som jag kräver I det verkliga livet,
Utan nånting annat än stunden.
Just här, jut nu.
Ton sai, som är en strand mitt ibland klättrarnas paradis i provinsen Krabi, är just det; en strand- inte mycket mer.
Här drar inte festen igång på allvar, här smakar ölen inte riktigt lika bra, här är maten inte lika billig.
Men det är underbart, precis strålande.
Ett paradis mitt ibland det andra.

Chillande på stranden och i samtal med thaisen så gick tiden på ton sai förvånandsvärt fort.
Jag kan inte sluta betrakta de otroligt vackra landskapen, kan inte sluta faccineras av öborna och kan inte sluta imponeras av de klättrare som utgör 80% av strandens gäster.

Är jag bitter för att min tå missunnade mig nöjet att klättra?
En aning, men varför lipa över det när man kan njuta av paradiset?

En oas mitt i havet.
Sa kanns det.

Ton Sai.
Kan livet bli mer chilled?

Lillebror försökte vara man och äta en burgare på 800ggr på mindre än 30 min.
Han misslyckades.
Jag var inte så road över tävlingen utan gick och tog en välbehövlig massage.
Massage-kvinnan rådde om min fot och i konsulation av hennes chef så gjorde dom olika häxkonster med foten.
Jag mindes i samma veva Varför jag älskar detta land.
But still....
Varför ska vi sabba?

Vi har, tillsammans med lillebrors dusintals vänner från Back home, spenderat nätterna på standen med gittarer och sång.
Kanske där vi hör hemma?

Är det jag som börjar bli gammal? Eller var det helt enkelt bättre förr?

När foten inte håller för att låta mig leka med dom andra barnen, så bestämde jag mig att beklä min arm med ytterligare text och mönster.
Kvällen blev hos tatueraren med gitarr, öl och fina människor.
Vi tog festen vidare till stranden och fick alla en minnesvärd natt.

När missförstånd blir till sanningar så brakar jag och lillebror ihop, tredje gången på hela resan.
Dock Fortfarande mycket imponerad över hur smidigt det fungerat mellan oss.



Phiphi har på bara några år, överexploaterat.
Vägar som inte fanns för några år sedan, uppenbarar sig nu med exakt samma utbud som gatan brevid.
Tatto-shops, restauranger och små schabbiga spa med billigae massagesessions.
Vad det det här vi ville?
VI turister har en gång för alla tagit över även Phiphi och färglägger dess vackra natur
med våra krav på fest och hög musik.
Alkohol! Knark och horor!
Är det detta vi söker?

Minns att jag något år efter tsunamin hamnade i samtal med en thais, som mena att tsunamin tog bort allt skit på ön. Alla tusentals tuiristaktraktioner och miljontals guesthous.
Det hade blvit för mycket och detta var naturens sätt att säga ifrån.
Låt det nu förbli ett mysigt samhälle, låt oss inte förstöra det igen- menade mannen och jag hörde vad han sa.
Men nu år efter tsunamin, år efter vårat samtal, så är allt tillbaks till det det en gång var, om inte värre.
Är det detta vi söker när vi reser runt i världen i jakt på lycka och det perfekta beachen?

------

Dagen till ära hyrde vi kanoter och begav oss till Monkey Beach.
Jag blev att fundera om det faktisk inte är vi turister som är aporna i sammanhanget.

Är jag bitter? Knappast!
Men jag kan inte låta bli att fundera;
Är det så har vi vill ha det?





--------------------
"Lillebror Bam Bam Bam" är ett intern grej mellan mig och lillebror som pågått sedan Håkan Hellström släppte landsplågan åratal sen. Symboliserar min kärlek till Lillebror.
Lillebror bli aldrig som jag när du blir stor... typ.
Fisken är för min goda älskade vän Pla som bor i Bangkok.
Pla har långe varit i mitt hjärta och Pla betyder just Fisk på Thai.
"Jag ska måla hela världen lilla mamma" är för alla mina "mammor".
Jag ska beklä världen med mig själv, typ.
Färglägga det och göra stora avtryck.

På en bar på Phiphi så har dom kommit på den vansinniga ideen att låta folk slåss i en thaiboxningsring.
Jag har aldrig varit dum nog att gå upp i en fight.
Men igår....
Hmm...

Jag hitta en flicka i en aning större modell än mig själv. Men så länge vi har kul tänkte jag.
Inga slag mot huvudet eller bröstet sa ja, och tjejen försäkrade att hon inte varit i en fight förut.
Tjii fick jag när domaren blåste igång matchen och tjejen slår som en riktigt boxningsdrottning.
Slagen i sig struntar jag blankt i, jag tål smärta.
Men tydligen så har jag fått en spricka i foten som gör att jag inte kan gå.
Lillebror mena att jag får skylla mig själv som frivilligt gick upp i ringen, och jag kan inte göra annat än att hålla med.
Men detta innebär tyvärr att jag inte kommer kunna klättra, surfa eller dyka som planerat.

En fot stor som en fotboll går väl över och smärtan kan lindras med tabletter...
Men det suger ganska Fett.

Nåväl. Lite bilder nu när internet är snabbt.

Saknar min lillebror på tok för mycket.
Så lämnar Phuket för Phiphi där lillebror befinner sig :-p

Tillbaka till staden där jag en gång hade ett liv.
Inte menar jag Bangkok, då jag känner att jag aldrig lämnat.
Men Phuket, som va Tack och Hej för nästan Två år sedan.
Allt ser likadant ut på ytan, och säkert under den likaväl.
Men på nåt sätt, på många sätt, så känner jag inte samma kärlek till staden som jag en gång gjorde.
Jag känner mig som en turist, en bland många andra och jag nästan undviker att använda den lilla Thai som jag faktiskt pratar.
Varför?
Kanske för att slå allt så långt bort ifrån mig själv som möjligt?!
Eller kanske för att slippa bli påmind om det som en gång var.

Men min vän som nyss kom från Sverige berättar jag gärna för.
Minnerna som sköljer över mig och historien om allt som en gång var.

Känslan kommer tillbaka.
Bör man lämna för att aldrig återkomma?
Eller bör man ständigt göra sig påmind om hur det hade kunnat va?

Om Penang var stället dit västerlänningarna inte hittat till, så är Kao Tao de motsatta.
Kanske är en överdrift om man jämför med dess ö-systrar och bröder, men ändå.
Det är nog bara en tidsfråga innan McDonalds intar Kao tao och jämför man ön med dess tillstånd för ett par år sedan, så har utvecklingen gått lavinartat fort fram.
Tyvärr.
Men jag gillar Kao Tao, dess nonchalans mot de som inte har dykning som största intresse och alla västerlänningar som jobbar här under säsongen och anser sig själva som utomordentligt Hipp och coola.
Jag köper hela paketet!
Vilka som egentligen enligt min benämning är coola på ön, är de som helhjärtat lever för att vara under vattenytan och att lära ut dess charm till de som kommer till ön i syftet att beskåda och njuta av undervattensvärlden.
För den, är vad jag hört, något helt unikt, strålande och förtråffligt.

Dock så sköts dykarcertifikatet upp några veckor för oss,
har jag väntat flera år på att ta det och aldrig kommit mig för, så kan jag dock vänta några veckor till...
Jag diggade Kao Tao för några år sedan och diggar det än idag.
Punkt!


Chumphon däremot.
Chumphon är bra.
I denna stad blir barnen fortfarande faccinerade av oss "vita" och fnittrar lite smått hysteriskt när man närmar sig.
100 västerlänningar är permanent eller delvist bosatta här. Mestandels pensionärer får vi höra.
Trots det så lyser Försäljarna med sin frånvaro och allt är ganska simpelt och fridfullt.
På stranden Tung Wa Luen lyser faktiskt Allt med sin frånvaro.
Alla till och med.
Vi är näst intill ensamna med den rosa frisbeen som vägrar bli kompis med mig.
Det gör hur som helt inget.
Det finns nästintill inga människor som jag olycksaligt skulle kunna träffa eller skada.

Under högsäsong så är stranden full md kitesurfare och deras gigantiska Drakar får vi berättat för oss.
Men även dessa lyser med sin frånvaro.
Vi kom dock hit i dess syfte.
Kitesurfing.
Bevikelsen blev, inte stor, men märkvärd, när vi fick beskedet att säsongen var över.
Uppenbarligen hade mannen från Kiteskolan glömt att nämna det i telefonen, dagarna före våran ankoms.

Men...
När luftet som gått ur oss efter beskedet att vi inte skulle få bekanta oss med Drakarna,
insåg vi att stränderna var nu våra.
Så nästan uteslutande har dagarna gått åt att vila ut, promenera och ätit oförskämmt billga måltiden.

Chumphon är definitivt ett ställe att återvända till.
Fast då under Kitesurfingens högsäsong.