queenkong-The Bitch is Back

Välmåendet speglar sig på alla möjliga sätt.
Lycka.
Leende.
Skratt.

Sjukt egentligen.
Jag känner mig inte helt hundra, men iaf nära därpå.

När det bubblar över ordentligt och folk som varit osäkra på om man faktiskt tar droger,
inte tvekar längre för en sekund.

Fnittrande går jag ut med brickan med snaps,
leende tar jag ger jag ut notan och sjungande slänger jag den stora svarta sopsäcken.
Skönt att trivas igen, på riktigt.
Hög på livet, igen.


Må hända att det har med min viktuppgång att göra.
Jag är inte längre det skellett som jag skämdes för att visa mig som för några veckor sedan.
Mitt kämpande och slit över att under allt annat Svart, inte få och bli lidande av det som kallas anorexia.
Dit (som var mitt enda mål just då)-ville jag aldrig hamna.
Fick jag anorexi, så var jag förlorad föralltid.
Det var ett faktum som var så konkret för att inte ta hänsyn till.
Visst var jag medveten om att jag alltid kommer att ligga under majoriteten av världens befolkning när det kommer till vikten.
Men sjuk, det vägra jag bestämt.

Men ner for vikten, trots att jag åt och åt och åt.
Kroppen lyder inte riktigt alla gånger, har man fått lära sig.

Jag såg ett program häromdagen, ett program om folk som tände på grovt överviktiga människor. Hur de diskuterades ideallvikt och hur personen de intervjua kände sig tjock om han vägde över 225kg vilket var hans ideal.
225kg är min idealvikt  3.9 gånger.
Vikten jag alltid har vägt, alltid de senaste 8 åren, typ.
Allting är relativt insåg jag då åter igen.
Så länge jag når mitt ideal, så mår jag bra så varför skulle inte denna man vara nöjd för sin?
Egentligen…

Jag blir till att skämmas, over min egna egocentrering just nu.
Över hur mycket jag kopplar bort, stänger av och inte lyssnar på.
Total fokus på min överlevnad, är en utav mina bortförklaringar.
Orklös, brist på energi är några fler.
Dom säger att jag ler, dom som vet.
Men de facto kvarstår att jag har tårar inom mig som inte kommer ut.
Som inte får plats.
Som inte platsar in.

Smällen efter honom har börjat tynat bort.
Som någon sa, så har han och resterna efter de som var, blivit en bleknande fläck på min vackra livsduk.
Det är inte Han som är problemet längre, det är inte han som längre gör ont.
Det är min totala ovetskap om hur man börjar om på nytt.
Vilken väg som ska väljas och Vilka man ska ha kvar på den vägen som slutligen valts.
Vart börjar man från noll?
Kan man sålla bort blod och välja vatten?
Eller kommer alltid blod vara tjockare än just vatten?

Jag har skapat mig en frizon i ett liv där kaoset är konkret.
Här kan jag känna att jag gör någon nytta.
Att jag får till skratt när de behövs och ge en trygghet till de som behöver i den kaosen som oftast är ohållbar.
Här känner jag att jag behövs, att Jag gör någon nytta.

Söker jag mig till kaoset för att känna mig behövd?
Är jag en dålig människa just därför, eller är jag en god människa som vill skapa lugn och trygghet för dom,
mitt i deras kaos?

Hamna i msn-chatt.disskussion med en människa som står mig oerhört nära.
Jag hade hört de ryktas om att hon försökt ta sitt liv.
Piller och alkohol, kännde sig ensam och visste inte vart hon skulle vända sig.
Jag var rent utav sagt elak när jag gav henne en avhyvlig av inget dess like.
"Tar du livet av dig så kommer jag att spotta på din grav".

Ingen har sagt att livet ska vara enkelt, som min farfar brukar säga!

Huset hade rivets gent med marken.
För en sekund så kände jag mina knän ge vika och år av barndomsminnen sköljas bort.
När ja väl kom till sans igen så betraktade jag den grusgrop där huset en gång legat.
Mitt sommarhus där jag spenderat otåliga sommardagar och om än ännu fler mörka vinternätter i.
Bastun med de varma stenarna man skulle akta sig för, utedasset som så småningom byttes ut mot en ny toalett med spolfunktion och alla de buskar som gav så goda bär.

Nu var allt borta och de enda som lämnade ett spår efter de som en gång funnits, var några hinkar och spadar som säkerligen mina släktingbarn lämnat efter sig.

Om det var de faktum att allt detta rivits ner utan min vetskap, eller om de var nonchalansen över att inte ens berätta att de Skulle rivas som gjorde mig mest upprörd vet jag inte.
Men där stod jag i höstens regnväder och kände mig minst i hela världen.
Lämnad. Utanför och allra allra minst.

Insåg en morgon att jag hade på tok för mycket vänner på fejsbok.
Jag började radera, tog mig tiden att göra det och skaffade mig tålamodet att orka.
Jag kämpa på och tillslut så fick jag nästa en kick av att trycka på delete-knappen.

Tro inte att jag gjorde de i form av "dej är jag arg på och vill inte ha som vän" utan mera
"dig kanske jag har haft någon gemensamt med, med sannorlikheten att vi kommer få det igen är minimal så därför raderas du".

Dom som blev kvar, blev allsammans kategoriserade i två kategorier.
1. Famil, släkt och närmsta vänner.
2. Folk jag umgås med i dagens läge eller träffar regelbundet via jobb, fest eller genom katergori 1.

Resten rök!

Sen några dagar senare gjorde jag samma sak med mobilen.
Men där behölls knappt min egna familj.
Blev så trött att se alla nummer som aldrig används eller smeknamn på folk man kännde i en annan tid,
i ett annat liv.


Nu är de bara jag och mina ord.
Resten är borta.
Vissa kommer återkomma medans vissa föralltid är bortplockade ur mitt liv.
Tragiskt eller bara jävligt sunt?
Oklart svar.

Hej igen.
Välkommen.

Detta är Mina sanningar.
Och jag tänker spotta dom omkring mig.
Hänsyn? Joonää