queenkong-The Bitch is Back

Jag blir till att skämmas, over min egna egocentrering just nu.
Över hur mycket jag kopplar bort, stänger av och inte lyssnar på.
Total fokus på min överlevnad, är en utav mina bortförklaringar.
Orklös, brist på energi är några fler.
Dom säger att jag ler, dom som vet.
Men de facto kvarstår att jag har tårar inom mig som inte kommer ut.
Som inte får plats.
Som inte platsar in.

Smällen efter honom har börjat tynat bort.
Som någon sa, så har han och resterna efter de som var, blivit en bleknande fläck på min vackra livsduk.
Det är inte Han som är problemet längre, det är inte han som längre gör ont.
Det är min totala ovetskap om hur man börjar om på nytt.
Vilken väg som ska väljas och Vilka man ska ha kvar på den vägen som slutligen valts.
Vart börjar man från noll?
Kan man sålla bort blod och välja vatten?
Eller kommer alltid blod vara tjockare än just vatten?

Jag har skapat mig en frizon i ett liv där kaoset är konkret.
Här kan jag känna att jag gör någon nytta.
Att jag får till skratt när de behövs och ge en trygghet till de som behöver i den kaosen som oftast är ohållbar.
Här känner jag att jag behövs, att Jag gör någon nytta.

Söker jag mig till kaoset för att känna mig behövd?
Är jag en dålig människa just därför, eller är jag en god människa som vill skapa lugn och trygghet för dom,
mitt i deras kaos?