queenkong-The Bitch is Back

När det bubblar över ordentligt och folk som varit osäkra på om man faktiskt tar droger,
inte tvekar längre för en sekund.

Fnittrande går jag ut med brickan med snaps,
leende tar jag ger jag ut notan och sjungande slänger jag den stora svarta sopsäcken.
Skönt att trivas igen, på riktigt.
Hög på livet, igen.


Må hända att det har med min viktuppgång att göra.
Jag är inte längre det skellett som jag skämdes för att visa mig som för några veckor sedan.
Mitt kämpande och slit över att under allt annat Svart, inte få och bli lidande av det som kallas anorexia.
Dit (som var mitt enda mål just då)-ville jag aldrig hamna.
Fick jag anorexi, så var jag förlorad föralltid.
Det var ett faktum som var så konkret för att inte ta hänsyn till.
Visst var jag medveten om att jag alltid kommer att ligga under majoriteten av världens befolkning när det kommer till vikten.
Men sjuk, det vägra jag bestämt.

Men ner for vikten, trots att jag åt och åt och åt.
Kroppen lyder inte riktigt alla gånger, har man fått lära sig.

Jag såg ett program häromdagen, ett program om folk som tände på grovt överviktiga människor. Hur de diskuterades ideallvikt och hur personen de intervjua kände sig tjock om han vägde över 225kg vilket var hans ideal.
225kg är min idealvikt  3.9 gånger.
Vikten jag alltid har vägt, alltid de senaste 8 åren, typ.
Allting är relativt insåg jag då åter igen.
Så länge jag når mitt ideal, så mår jag bra så varför skulle inte denna man vara nöjd för sin?
Egentligen…