Kao Tao till Chumphon
Om Penang var stället dit västerlänningarna inte hittat till, så är Kao Tao de motsatta.
Kanske är en överdrift om man jämför med dess ö-systrar och bröder, men ändå.
Det är nog bara en tidsfråga innan McDonalds intar Kao tao och jämför man ön med dess tillstånd för ett par år sedan, så har utvecklingen gått lavinartat fort fram.
Tyvärr.
Men jag gillar Kao Tao, dess nonchalans mot de som inte har dykning som största intresse och alla västerlänningar som jobbar här under säsongen och anser sig själva som utomordentligt Hipp och coola.
Jag köper hela paketet!
Vilka som egentligen enligt min benämning är coola på ön, är de som helhjärtat lever för att vara under vattenytan och att lära ut dess charm till de som kommer till ön i syftet att beskåda och njuta av undervattensvärlden.
För den, är vad jag hört, något helt unikt, strålande och förtråffligt.
Dock så sköts dykarcertifikatet upp några veckor för oss,
har jag väntat flera år på att ta det och aldrig kommit mig för, så kan jag dock vänta några veckor till...
Jag diggade Kao Tao för några år sedan och diggar det än idag.
Punkt!
Chumphon däremot.
Chumphon är bra.
I denna stad blir barnen fortfarande faccinerade av oss "vita" och fnittrar lite smått hysteriskt när man närmar sig.
100 västerlänningar är permanent eller delvist bosatta här. Mestandels pensionärer får vi höra.
Trots det så lyser Försäljarna med sin frånvaro och allt är ganska simpelt och fridfullt.
På stranden Tung Wa Luen lyser faktiskt Allt med sin frånvaro.
Alla till och med.
Vi är näst intill ensamna med den rosa frisbeen som vägrar bli kompis med mig.
Det gör hur som helt inget.
Det finns nästintill inga människor som jag olycksaligt skulle kunna träffa eller skada.
Under högsäsong så är stranden full md kitesurfare och deras gigantiska Drakar får vi berättat för oss.
Men även dessa lyser med sin frånvaro.
Vi kom dock hit i dess syfte.
Kitesurfing.
Bevikelsen blev, inte stor, men märkvärd, när vi fick beskedet att säsongen var över.
Uppenbarligen hade mannen från Kiteskolan glömt att nämna det i telefonen, dagarna före våran ankoms.
Men...
När luftet som gått ur oss efter beskedet att vi inte skulle få bekanta oss med Drakarna,
insåg vi att stränderna var nu våra.
Så nästan uteslutande har dagarna gått åt att vila ut, promenera och ätit oförskämmt billga måltiden.
Chumphon är definitivt ett ställe att återvända till.
Fast då under Kitesurfingens högsäsong.
Kanske är en överdrift om man jämför med dess ö-systrar och bröder, men ändå.
Det är nog bara en tidsfråga innan McDonalds intar Kao tao och jämför man ön med dess tillstånd för ett par år sedan, så har utvecklingen gått lavinartat fort fram.
Tyvärr.
Men jag gillar Kao Tao, dess nonchalans mot de som inte har dykning som största intresse och alla västerlänningar som jobbar här under säsongen och anser sig själva som utomordentligt Hipp och coola.
Jag köper hela paketet!
Vilka som egentligen enligt min benämning är coola på ön, är de som helhjärtat lever för att vara under vattenytan och att lära ut dess charm till de som kommer till ön i syftet att beskåda och njuta av undervattensvärlden.
För den, är vad jag hört, något helt unikt, strålande och förtråffligt.
Dock så sköts dykarcertifikatet upp några veckor för oss,
har jag väntat flera år på att ta det och aldrig kommit mig för, så kan jag dock vänta några veckor till...
Jag diggade Kao Tao för några år sedan och diggar det än idag.
Punkt!
Chumphon däremot.
Chumphon är bra.
I denna stad blir barnen fortfarande faccinerade av oss "vita" och fnittrar lite smått hysteriskt när man närmar sig.
100 västerlänningar är permanent eller delvist bosatta här. Mestandels pensionärer får vi höra.
Trots det så lyser Försäljarna med sin frånvaro och allt är ganska simpelt och fridfullt.
På stranden Tung Wa Luen lyser faktiskt Allt med sin frånvaro.
Alla till och med.
Vi är näst intill ensamna med den rosa frisbeen som vägrar bli kompis med mig.
Det gör hur som helt inget.
Det finns nästintill inga människor som jag olycksaligt skulle kunna träffa eller skada.
Under högsäsong så är stranden full md kitesurfare och deras gigantiska Drakar får vi berättat för oss.
Men även dessa lyser med sin frånvaro.
Vi kom dock hit i dess syfte.
Kitesurfing.
Bevikelsen blev, inte stor, men märkvärd, när vi fick beskedet att säsongen var över.
Uppenbarligen hade mannen från Kiteskolan glömt att nämna det i telefonen, dagarna före våran ankoms.
Men...
När luftet som gått ur oss efter beskedet att vi inte skulle få bekanta oss med Drakarna,
insåg vi att stränderna var nu våra.
Så nästan uteslutande har dagarna gått åt att vila ut, promenera och ätit oförskämmt billga måltiden.
Chumphon är definitivt ett ställe att återvända till.
Fast då under Kitesurfingens högsäsong.
Tankar om mina tankar...
Trackback
