Det ar faktisk underbart! Helt enkelt.


Jag skriver mycket, for hand....

Dyk i paradiset.
Livet kan inte bli mera underbart!

Mitt anteckningsblock ar full av ord.

Mitt i ett land nagonannanstans. I en stad dar ingen talar engelska.
Tog en buss, sen en bil sen en ensam vandring over gransen.
For nan minut kannde jag mig friare an vad jag nansin gjort forut.

Over gransen, ny taxi.
Ny stad och ett sunkit guesthouse senare.
Har vaknade jag.
Vantan.
Mera vantan.

Det gor inget. Jag har all tid i varlden.

Jag njuter av tystnaden, av min ensamhet.
Jag har saknat den sa mycket.
Tystnaden!

Nu lamnar min alskade mig.
Rikare pa erfarenheter, minnen och kanslor.

Min finaste smurf, vad jag alskar dig.

Hon tog datorn med sig nar hon for, jag ville inte se den.
Vill inte vara fast i teknologins ekorrhjul.
Vill bryta, andas och ta fram de kreativa sidorna jag knappt sett av sen jag for.

Jag aker till ingenstans, dar strommen bara finns vid nattens morker.
Dar folk ler och barnen dansar.

Dar kan jag stanga av, koppla pa och skriva.
Mina ord bubblar over, mina tankar snurrar fort.
Lyckorus.
Gladje.

Fantastisk, stralande, underbart!

-----------
En till kamera forsvann.
Hennes.
Den var full med minnen fran en fantastisk tid, mitt i livet.
Allt det ar for alltid borta.
Nu galler det att salla bort och spara det jag vill ha kvar, dar nanstans i min inbyggda harddisk.

Minns att jag drömde inatt att jag fick en billig lägenhet i Stockholm igen.
Så fin var den, och nästan gratis.
Konstigt, eller kanske inte.. att jag tackade Nej...


Lillebror är sedan några dagar långt borta ifrån mig.
Det gör mig lite saknig.
Tänk vad han har kommit mitt hjärta nära.
Vackert.

Nu blir det vatten över huvudet i dagarna fyra.
Underbart, läskigt eller helt enkelt kristallklart!?

Sa nu tillbaka till Ko tao. Kan inte undvika att erkanna at jag gillar denna o stenhart.

Maste borja skriva ner alla tankar och kanslor som fyler mitt inre,
men i vantan pa att jag ska fa energin till att gora det, sa beger jag mig ner pa havets djup.
Tankte forsoka se, om fiskarna gillar mig.
Havet ar djupt!

Blev kvar med mig sjalv pa en o mitt i ingenstans.
Ville tanka, andas och vila.

Flera dagar, kanske tom veckor har ett tjugotal svenskar hangt ihop och kalas har havtagit varandra.
Helt underbart med musik, gittarer och underbara manniskor.
Reearth fesival och fullmanefest... allt har varit ett stort eurofori av lycka...

Men ja lagger in bromsen och tar avstand.
Vill umgas med mig sjalv och leva i tystnad.
Ett par daga... eller nat.

Man borjar bli gammal.
Det ar liksom bara att inse.
Dock sa ar man klokare an man var da.. for lange sen.

Min kamera ar borta... man ska tydligen lara sig av det ocksa...


Paradiset ar paradiset, det ar bara att inse.
Mycket man ska inse innan man blir gammal.

Jag undrade vad klockan var, och thaisen skrattade mig rakt upp i ansikten och svarade;
”We don´t  have time in paradise”.
Och precis så var det; minuter blev till timmar blev till dagar blev till veckor.


När man är mitt I paradiset så är det svårt att göra svåra val, göra nånting alls.
Allting känns väldigt långt borta.
En vecka på ton sai, utan allt som jag kräver I det verkliga livet,
Utan nånting annat än stunden.
Just här, jut nu.
Ton sai, som är en strand mitt ibland klättrarnas paradis i provinsen Krabi, är just det; en strand- inte mycket mer.
Här drar inte festen igång på allvar, här smakar ölen inte riktigt lika bra, här är maten inte lika billig.
Men det är underbart, precis strålande.
Ett paradis mitt ibland det andra.

Chillande på stranden och i samtal med thaisen så gick tiden på ton sai förvånandsvärt fort.
Jag kan inte sluta betrakta de otroligt vackra landskapen, kan inte sluta faccineras av öborna och kan inte sluta imponeras av de klättrare som utgör 80% av strandens gäster.

Är jag bitter för att min tå missunnade mig nöjet att klättra?
En aning, men varför lipa över det när man kan njuta av paradiset?

En oas mitt i havet.
Sa kanns det.

Ton Sai.
Kan livet bli mer chilled?

Lillebror försökte vara man och äta en burgare på 800ggr på mindre än 30 min.
Han misslyckades.
Jag var inte så road över tävlingen utan gick och tog en välbehövlig massage.
Massage-kvinnan rådde om min fot och i konsulation av hennes chef så gjorde dom olika häxkonster med foten.
Jag mindes i samma veva Varför jag älskar detta land.
But still....
Varför ska vi sabba?

Vi har, tillsammans med lillebrors dusintals vänner från Back home, spenderat nätterna på standen med gittarer och sång.
Kanske där vi hör hemma?

Är det jag som börjar bli gammal? Eller var det helt enkelt bättre förr?

När foten inte håller för att låta mig leka med dom andra barnen, så bestämde jag mig att beklä min arm med ytterligare text och mönster.
Kvällen blev hos tatueraren med gitarr, öl och fina människor.
Vi tog festen vidare till stranden och fick alla en minnesvärd natt.

När missförstånd blir till sanningar så brakar jag och lillebror ihop, tredje gången på hela resan.
Dock Fortfarande mycket imponerad över hur smidigt det fungerat mellan oss.



Phiphi har på bara några år, överexploaterat.
Vägar som inte fanns för några år sedan, uppenbarar sig nu med exakt samma utbud som gatan brevid.
Tatto-shops, restauranger och små schabbiga spa med billigae massagesessions.
Vad det det här vi ville?
VI turister har en gång för alla tagit över även Phiphi och färglägger dess vackra natur
med våra krav på fest och hög musik.
Alkohol! Knark och horor!
Är det detta vi söker?

Minns att jag något år efter tsunamin hamnade i samtal med en thais, som mena att tsunamin tog bort allt skit på ön. Alla tusentals tuiristaktraktioner och miljontals guesthous.
Det hade blvit för mycket och detta var naturens sätt att säga ifrån.
Låt det nu förbli ett mysigt samhälle, låt oss inte förstöra det igen- menade mannen och jag hörde vad han sa.
Men nu år efter tsunamin, år efter vårat samtal, så är allt tillbaks till det det en gång var, om inte värre.
Är det detta vi söker när vi reser runt i världen i jakt på lycka och det perfekta beachen?

------

Dagen till ära hyrde vi kanoter och begav oss till Monkey Beach.
Jag blev att fundera om det faktisk inte är vi turister som är aporna i sammanhanget.

Är jag bitter? Knappast!
Men jag kan inte låta bli att fundera;
Är det så har vi vill ha det?





--------------------
"Lillebror Bam Bam Bam" är ett intern grej mellan mig och lillebror som pågått sedan Håkan Hellström släppte landsplågan åratal sen. Symboliserar min kärlek till Lillebror.
Lillebror bli aldrig som jag när du blir stor... typ.
Fisken är för min goda älskade vän Pla som bor i Bangkok.
Pla har långe varit i mitt hjärta och Pla betyder just Fisk på Thai.
"Jag ska måla hela världen lilla mamma" är för alla mina "mammor".
Jag ska beklä världen med mig själv, typ.
Färglägga det och göra stora avtryck.

På en bar på Phiphi så har dom kommit på den vansinniga ideen att låta folk slåss i en thaiboxningsring.
Jag har aldrig varit dum nog att gå upp i en fight.
Men igår....
Hmm...

Jag hitta en flicka i en aning större modell än mig själv. Men så länge vi har kul tänkte jag.
Inga slag mot huvudet eller bröstet sa ja, och tjejen försäkrade att hon inte varit i en fight förut.
Tjii fick jag när domaren blåste igång matchen och tjejen slår som en riktigt boxningsdrottning.
Slagen i sig struntar jag blankt i, jag tål smärta.
Men tydligen så har jag fått en spricka i foten som gör att jag inte kan gå.
Lillebror mena att jag får skylla mig själv som frivilligt gick upp i ringen, och jag kan inte göra annat än att hålla med.
Men detta innebär tyvärr att jag inte kommer kunna klättra, surfa eller dyka som planerat.

En fot stor som en fotboll går väl över och smärtan kan lindras med tabletter...
Men det suger ganska Fett.

Nåväl. Lite bilder nu när internet är snabbt.